Ungdom av Anna Greta Wide
I sommarnattens mjuka dagerspel
gick du och jag och talade om livet.
Vi visste att vi båda hade fel:
så blev vårt tal alltmera överdrivet.
Du påstod att det bara var en villa,
och jag gick ed på att det inte fanns.
Och sedan blev vi tysta och stod stilla
och såg rakt in i junimånens glans.
Sen talade vi visst om något annat -
om månen vill jag minnas att det var -
och daggen föll och vinden hade stannat
och rymden var förväntansfull och klar.
Vi vandrade i månskensflodens svall
så sakta som två människor kan vandra,
och tillstod lite skamset för varandra,
att livet kanske fanns i alla fall -
jan stenmark has spoken
tappar andan kanske
träden brinner upp nu
det är det vackraste jag sett
någonsin kanske
fastän det blir så varje år
ju
vet inte om jag glömmer för fort
eller uppskattar det mer
kanske inte bryr mig
och det är väl tur att det regnar också
så att världen inte brinner upp
om att vara fiende med sig själv
ibland undrar jag såklart var när hur allting blev så fel. hur det kunde bli så fel. så destruktivt. men ju mer jag tänkt på det, desto klarare blir det. att det alltid varit så, att jag alltid varit mer eller mindre destruktiv. på något vis. jag minns inte alls hur gammal jag var men jag var fortfarande barn när jag stod i köket och plötsligt ryckte åt mig en kökskniv och sa "mamma, nu tar jag livet av mig". och jag blev så chockad efteråt, undrade vad som hade hänt och blev lite rädd för mig själv.
när jag var elva år var jag så olycklig att jag brukade fundera på kvällarna hur jag skulle formulera mitt avskedsbrev, och hur jag kunde ta livet av mig. vem som skulle ärva vad efter min död.
jag var tolv är jag hotade att hoppa ut genom fönstret i skolan, på andra våningen (för om jag inte skulle dö skulle det i alla fall göra väldigt ont). och alla blev så rädda för mig att jag sa att jag bara gjort det på skoj, för att få uppmärksamhet. fastän jag på riktigt var desperat, hade panik, ville känna något, ville bort. och jag när läraren frågade mig om jag var okej så sa jag såklart ja och så var det inget mer med det.
jag var tretton år när jag insåg att jag var tjock. på fyra månader hade jag gått ner sex kilo. till hösten gick jag upp i vikt igen
och när jag fyllt fjorton år hade jag också börjat skära mig i smyg. jag höll händerna under skållhett vatten, skrev så många A4-sidor av självhat att jag tappade räkningen, drack av mammas vin för att jag inte orkade tänka mer.
när jag fyllt femton började jag slå mina armar alldeles gula o blå. jag fick panikångest på klassresan och alla blev så rädda för mig att jag hade inga vänner kvar när vi slutade nian. alls. så jag svälte mig själv en hel sommar, gick på timlånga promenader och var alldeles tom på känslor. när jag började gymnasiet var det ingenting kvar av mig och all ork hade såklart också runnit ur mig. kämpade med skolan och började äta mer för att orka få MVG i allting men stannade ändå hemma vissa dagar när jag inte orkade gå upp ur sängen.
jag fyllde sexton och började ta antidepressiva. och så följde en vår av panikångestattacker. mamma och pappa höll fast mig när jag slog mig själv på benen i ren panik, jag skrek och grät så många kvällar den våren. låste in mig själv på toaletten och gjorde illa mig själv, åt random tabletter som jag hoppades skulle få mig att sluta känna hur ont det gjorde att leva - och hur rädd jag var för att dö.
när jag var sjutton år började det bli bättre. jag hittade på så mycket kul och hade en massa första-gången-upplevelser. och jag hade en fantastisk sommar!
hösten jag fyllde arton blev jag utskriven från bup och friskförklarad från både ät- och ångeststörningar. jag grät av lycka. och jag var så himla megapepp på livet. och så dippade jag väl lite i våras pga vanliga problem, olycklig kärlek, skolstress, framtidsförväntningar och framtidspress... liksom.
jag har inte skrurit eller gjort illa mig själv på fyra månader nu. och jag är så tacksam, för allting. för att jag får lov att må bra. och visst är det ironiskt att jag samtidigt är världens gladaste människa. under alla dessa år är det jag allra oftast fått höra av andra som beskrivning av mig att jag alltid är glad.
jag vet faktiskt inte vad denna textens syfte är. om det är för att förklara att man inte behöver må bra för att man skrattar. eller om det är för att få er som läser detta och kämpar med ångest, depression eller ätstörningar att förstå att det på riktigt går att bli bra, må bra. eller om det är för att reda ut för mig själv, för vissa delar av denna historia har jag så länge förträngt, och aldrig förut vågat sätta ord på. och att få göra det är att släppa det lite, kunna gå vidare lite till, lämna det som gjort ont bakom mig. kram.
om det mest övermäktiga frihetslyckoruset någonsin
Jag saknar juli månad så mycket att jag mår fysiskt illa. det var nattbad, middag vid sjön och cigatter på balkongen till queen i Stresa. dans genom såpbubblor i Milano. vi gick hem när det började bli ljust efter att ha kysst finska pojkar i Genova. och såklart mitt första medelhavsbad på samma ställe. de italienska pizzorna vi delade på för att det var så gott, och billigt. tröttnade aldrig liksom. när vi vandrade bland dom färgglada husen i Cinque Terre. eller att sitta i Rom och dricka vin och röka mentolcigaretter en ljummen sommarkväll efter att ha slängt mynt i fontana di trevi för att sedan dansa hem. stränderna i kroatien och att träda ut genom vår dörr i Trogir för att mötas av en drömstad, gränder med vita stenhus och så havet runt hörnet. nätterna i Budapest då vi aldrig sov, utan dansade för att vandra hem på morgonen i soluppgången med falafelfrukost. och club mate med vodka i Berlin såklart, för att sedan ligga och hångla i gruset. och jag började älska att åka tåg mer för varje dag, trots kalla obekväma tolvtimmarsresor som gick ut på att desperat försöka hitta okej sömnpositioner på en hård tågstol. alltså åh. bästa månaden i mitt liv med mina absoluta favoritpersoner som jag älskar så mycket att jag på riktigt nästan går sönder. så oändligt mycket frihet och att inte veta var man är imorgon och det gör inget för det löser sig ändå och annars sover vi bara på venedigs tågstation. så oänligt mycket lyckorus. tågluffen är något av det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv.
♥
Varför jag har lyckorus i magen.
jag får lyckorus och glädjepirr av
att få vakna bredvid henne. att äta kladdkaka till frukost. att vara på världens bästa hösthumör fastän det regnar. sconesmiddagen med fina vännen med dom underbara lockarna. eller den hemmagjorda varma chokladen till kvällsfika. att kvällspromenera i världens finaste septembermörka och höstkyliga Lund, prata om allt mellan himmel och jord och skratta, massor. tanken att jag är i London om ett och ett halvt dygn. ja. 
höstregnet smattrar på till detta:
loppisköper blommiga sommarkjolar fastän det nästan är höst
plingar wish you were here på gitarren och det börjar bli helt okej ändå
läsar harry potter på bussar med pirr i magen
dricker det kanske sista parkvinet för i år och pratar ohämmat om kärlek och sådant
ser på gamla favoritfilmer med en gammal favoritperson
och somnar till vår i mumindalen
sover i tolv timmar och sedan lite till mitt på dagen
hånglar
ja, sånt.
om en klump i magen av fina saker
Jag är så full av bra känslor att det gör ont. Och jag vet inte hur det går ihop. Men jag ligger uppe halva nätter och grubblar. Tänker tankar om att våga. Tänker tankar om framtidsdrömmar som blir sanna men är så fruktansvärt skrämmande. Och inte kunde man väl någonsin gissa att så mycket bra saker kan skapa så stora klumpar i en mage full av fjärilar. ellerhur?
I'm a creep
Andan i halsen. Bultandet i bröstet. Svagt egentligen, men det slår hårt mot den klena bröstkorgen. Varför gör det så förskräckligt ont att leva? Duggregnet som trummar mot luvan. Tygskorna är dyngsura efter flera timmars promenad genom pölarna på grusvägen och det sommarregnsdränkta gräset. Det spelar ingen roll. Vinden blåser håret mot kinden. Det klibbar fast och sitter kvar. Samma vind får träden att ila, som om de skriker på mig. Men jag vet redan att jag är värdelös. Magsäcken vrålar, huvudet dunkar. Det spelar ingen roll, jag måste bort härifrån. I öronen skriker radiohead om misslyckande.
But I'm a creep,
I'm a weirdo,
What the hell am I doin' here?
I don't belong here
När jag kommer till den gråa byggnaden, den med fotbollsplanen på baksidan, och gungorna på den lilla gården. Här där mitt liv en gång varit färgglatt, här där jag lärt mig att multiplicera, pussleken, och alla Sveriges landskap utantill, så vill jag bara bryta ihop. Aldrig någonsin kommer jag att vara barn igen, aldrig någonsin kommer jag att vara glad igen. För nu är jag bara ung och svår. Och alldeles, alldeles ensam.
I don't care if it hurts,
I wanna have control,
I want a perfect body,
I want a perfect soul;
Så korsar en svart katt vägen framför mig. Sedan får den syn på mig och stannar. Och jag stannar också. Tänker att kanske är katten precis lika ensam som jag. Precis lika avskydd av alla andra. För vem vill umgås med sådana som oss. Svarta och olycksbringande, bara i vägen, bara fel. Fel fel fel. Och katten den ger mig en sista blick och ger sig av. Jag ger mig också av. Fortsätter trampa i djupa, grumliga vattenpölar och genom duggregn över blöta gräsplanen. Bort härifrån.
But I'm a creep,
I'm a weirdo,
What the hell am I doin' here?
I don't belong here,
I don't belong here...
(september 2012)
~
[jag skriver, ibland. inte överdrivet mycket, egentligen. men jag tycker om det. och jag vet ju faktiskt inte om det är bra ens, eller helt jävla patetiskt/meningslöst/töntigt/klyschigt eller helt enkelt dåligt. mycket har jag skrivit om anorexiångest, såklart, för att det gjorde så jävla ont. för att det fick mig att känna så himla mycket men samtidigt bara en massa tomhet och ensamhet. så jag skriver om självförakt ibland, och om lyckan över att äntligen, äntligen vara fri från mitt eget helvete. och det gör ju fortfarande ont, ibland. alla dessa tårar och all ångest som varit jag. och jag är fortfarande så himla destruktiv ibland, det kommer jag nog alltid vara. men jag är också så himla mycket mer. och ja, det jag egentligen förresten ville skriva var inte en halv jäkla självbiografi, faktiskt, utan mer att hej o hå kanske börjar jag publicera lite mer skrivet här. om jag vågar.]
för att inte glömma
myssäsong
åh det har börjat bli sådär höstmysigt att hänga på ariman igen. när en börjar kvällen på uteserveringen med rooibos vanilj och bäddar in sig i filtar för att sedan flytta in i värmen. det spelas pulp i det dova ljuset när det mörknar utanför redan klockan åtta. och åh, ariman som räddat så många kalla höstvinterkvällar med te eller kaffe eller en hof och ett parti schack med någon riktigt bra.
har inte tröttnat på ledigheten än
jag ska spela schack, rida, äta septemberäpplen från trädgården, läsa, spela sims, fika med dom bästa, se på orange is the new black, dansa en hel natt, loppisa och sånt denna veckan. lovely.
Lyckoruset
Det är fantastiskt sensommarväder. Var på mysigaste födelsedagsmiddagen igårkväll med så himla fina och hemskt saknade vänner. Idag gick jag upp tidigt för att loppisfynda med en av mina absoluta favoriter och har kommit hem med en massa megabra grejer (t.ex. en gul galonjacka för en tia) för nästan inga pengar alls. Och så har vi suttit i sensommarsolen och ätit falafel. Ikväll ska jag äta middag hos en fin vän och sedan på avskedsfest för min storebror som lämnar mig för amerika. Imorgon ska jag tälta med bästa umgänget. Och alltså det slutar liksom inte där. Om två veckor reser jag till London för att hälsa på världens bästa. Åhh sommarens månadslånga tågluff är bara början på ett år av resande. Jag ska bo i Berlin i höst. Och resa till Indien i vinter! I vår ska jag till Amerika. Kanske ska jag också flytta till Australien då. (!!!). Och jag har eventuellt kanske jobb på g i Berlin. Förlåt för detta överdrivet megafjantiga inlägg men alltså. Åh. Nu ska jag laga min cykel! 8-]
bubbelgum
septemberonsdag
Kents "Döda vinkeln" snurrar i stereon när jag sitter i morgonskjortan nedgrävd i sängen och läser Harry Potter. Blir åksjuk på dom gröna stadsbussarna klurandes på suduko av högsta svårighetsgrad till Coldplays "Fix You". Dansar hem i jeansjacka när Miss Li sjunger "Ba Ba Ba". Lyssnar på Tchaikovskys "Svansjön" och dricker pepparmintste i ett lite för septemberkallt rum. Ur högtalarna på mitt rum kommer Lars Winnerbäcks "Jag har väntat på ett regn att förlora mig i" och undrar när jag kommer förlora mig själv i Berlinregn när dessa väggar inte är mina längre. Åh så fint. Och jag halkade in på helt fel tankar häromdagen och tänkte att helvete, nu skiter det sig, nu sitter jag fast igen, i mitt lilla helvete. Men vet ni vad? Jag vände det! Jag lyckades vända det och nu är jag nästan tillbaka på rätt spår igen. Och det är jag lite stolt över.
septemberdagar
dom första septemberdagarna tänker jag fylla med:
fikamöten med mitt bästa fikasällskap
passinförskaffande
tältande med så så fina personer
öva vänstersvängar på landsväg och plugga skyltar (</3)
födelsedagsfirande med sjukt saknade och bra vänner
och födelsedagsdansande dåå
barnvaktande av sjukt söta ungar
harry potter-läsning (♥!)
stadshäng med min absoluta favoritekorre (eh ja, vadå är inte era vänner ekorrar jaha nähä..jaja)
lite till födelsedagskramar
sänghäng tillsammans med serier, filmer, te och nåt sjukt onyttigt (och kanske nåt bra sällskap)
ja, det kan ändå bli en heeelt okej septemberstart. hoppas ni har det megabra!
som det sig bör
Jaha! Livet är som det ska vara. Äter för mycket skräpmat (men förra veckan åt jag en massa frukter varje dag i alla fall, för att det bjöds på det, varvat med godis då, men hehe jaja), dansar på hemmafest, och på gayklubb, sover för lite, äter frukost halv sex på kvällen, har hår som mer liknar ett fågelbo, kramas en massa, hånglar en massa, saknar studenten så mycket, och tågluffen osv osv. Fint!
