I'm a creep
Andan i halsen. Bultandet i bröstet. Svagt egentligen, men det slår hårt mot den klena bröstkorgen. Varför gör det så förskräckligt ont att leva? Duggregnet som trummar mot luvan. Tygskorna är dyngsura efter flera timmars promenad genom pölarna på grusvägen och det sommarregnsdränkta gräset. Det spelar ingen roll. Vinden blåser håret mot kinden. Det klibbar fast och sitter kvar. Samma vind får träden att ila, som om de skriker på mig. Men jag vet redan att jag är värdelös. Magsäcken vrålar, huvudet dunkar. Det spelar ingen roll, jag måste bort härifrån. I öronen skriker radiohead om misslyckande.
But I'm a creep,
I'm a weirdo,
What the hell am I doin' here?
I don't belong here
När jag kommer till den gråa byggnaden, den med fotbollsplanen på baksidan, och gungorna på den lilla gården. Här där mitt liv en gång varit färgglatt, här där jag lärt mig att multiplicera, pussleken, och alla Sveriges landskap utantill, så vill jag bara bryta ihop. Aldrig någonsin kommer jag att vara barn igen, aldrig någonsin kommer jag att vara glad igen. För nu är jag bara ung och svår. Och alldeles, alldeles ensam.
I don't care if it hurts,
I wanna have control,
I want a perfect body,
I want a perfect soul;
Så korsar en svart katt vägen framför mig. Sedan får den syn på mig och stannar. Och jag stannar också. Tänker att kanske är katten precis lika ensam som jag. Precis lika avskydd av alla andra. För vem vill umgås med sådana som oss. Svarta och olycksbringande, bara i vägen, bara fel. Fel fel fel. Och katten den ger mig en sista blick och ger sig av. Jag ger mig också av. Fortsätter trampa i djupa, grumliga vattenpölar och genom duggregn över blöta gräsplanen. Bort härifrån.
But I'm a creep,
I'm a weirdo,
What the hell am I doin' here?
I don't belong here,
I don't belong here...
(september 2012)
~
[jag skriver, ibland. inte överdrivet mycket, egentligen. men jag tycker om det. och jag vet ju faktiskt inte om det är bra ens, eller helt jävla patetiskt/meningslöst/töntigt/klyschigt eller helt enkelt dåligt. mycket har jag skrivit om anorexiångest, såklart, för att det gjorde så jävla ont. för att det fick mig att känna så himla mycket men samtidigt bara en massa tomhet och ensamhet. så jag skriver om självförakt ibland, och om lyckan över att äntligen, äntligen vara fri från mitt eget helvete. och det gör ju fortfarande ont, ibland. alla dessa tårar och all ångest som varit jag. och jag är fortfarande så himla destruktiv ibland, det kommer jag nog alltid vara. men jag är också så himla mycket mer. och ja, det jag egentligen förresten ville skriva var inte en halv jäkla självbiografi, faktiskt, utan mer att hej o hå kanske börjar jag publicera lite mer skrivet här. om jag vågar.]
