fuck allt
Vill så gärna förtränga dom tydliga depressionstecknen. Sover för mycket, ständigt trött, orkar ingenting, ingen aptit, ingen koncentratiosförmåga, konstant tänkande på döden, ingenting känns kul... Vill så himla gärna tro att det bara är en liten nedåtdipp. Åh. Orkar verkligen inte. Samtidigt blir jag rädd av att självmordstankarna är så påtagliga. Jävla skit.
kom o tänka på:
I vintras när jag stod vid kanten av bron över den stora vägen med massa bilar
vinglade
böjde mig över kanten
drömde
längtade
fantiserade
om döden
så var det faktiskt två personer på mindre än en halvtimme som stannade
pratade med mig
frågade vad jag gjorde
om jag var okej
om jag hade druckit alkohol
om jag tänkte hoppa
"nejdå, jag räknar bara bilar"
svarade jag såklart
"är du säker"
"haha jaja, det är lugnt"
så himla fint, att de räddade mig den där kvällen och gav mig lite hopp. visade sig att mitt liv inte bara ska slösas bort sådär. Och det var en så fin påminnelse om att aldrig bara gå förbi, se på. Det kan rädda så många.
.
Nothing about her pain was poetic. She broke poetry. She bled in red and died in black.
- VàZaki Nada.
eller så är det bara en svacka
Det är dåligt igen. Eller, egentligen var det väl aldrig "bra". Ångestklumpen i magen bara växer och tröttheten överväldigande. Jag har kommit till den punkt där jag inte vet hur länge till jag orkar. Den punkt där självskada och självmord är triggande och jag måste bita mig i tungan för att inte göra ett snedsteg. Och det skämmer mig, för jag vet inte hur bra jag kan kontrollera mina impulser.
