om att inte vilja leva

jag vet inte om jag egentligen ville dö
eller om jag ville sluta leva
mest det sistnämnda
tanken att få sluta känna
sluta tänka
sluta vara
åtminstone för en stund
kändes så befriande
 
och det var det också
i ett halvt dygn slapp jag
känna
tänka
vara
för mig var det frihet
för alla andra ett helvete
och det är väl det jag måste försöka inse
hur rädda alla andra var
när jag svävade mellan liv och död
och att jag måste stanna här för deras skull
tills jag kan ta hand om mig själv lite bättre
 
orkar inte 
orkar fortfarande inte mer
och nu när jag börjar bli pigg igen
kommer den känslan ikapp igen
jävla skit

Förutom alla tårar och all ångest

Tänkte skriva något positivt. Har ju inte blivit sådant på ett tag nu. Fina saker som hänt 2015:
  • Förra fredagen var nog den första kvällen iår utan ångest (tog inte ens ångestdämpande). Så himla fint. Emily kom och åt glass och såg på film med mig. Så himla gosigt.
  • Jag har fina vänner som vill hälsa på mig på avdelningen och säger att dom bryr sig om mig och vill att jag ska må bra.
  • Till och med mina nya vänner från klassen har sagt att de bryr sig och förstår.
  • Jag har börjat dricka kaffe igen.
  • Emily och Monika har kommit in på de utbildningar de hoppats på så mycket. Så fint.
  • Min klass är så fin och omtänksam. 
  • Jag ska snart bli remitterad till öppenvården och få en samtalskontakt samt börja gå i gruppterapi. Hoppas ändå så att jag ska vilja leva snart nu!
TJINGELING

RSS 2.0