Finasaker

puss.

 

Det är inte det, att jag är olycklig. Har bara en sådan fruktansvärd ångest över livet just nu.Om det är för att jag är livrädd för att få "dåliga" betyg, för alltid vara ensam eller om det beror på sömnbrist vet jag inte. Och egentligen hjälper det kanske inte att veta orsaken ändå. För ont, det gör det ju i alla fall. Och så är det så jävla kallt och jag har lite ont i hjärtat (men det kittlas mest). Och så känns det som om det är någon himla d-vitaminbrist (inte rört solen sedan augusti, ja) som gör sig påmind för jag är allmänt bitter och plötsligt så jävla deppig. Eller pms, iof. Fuck you livet. 

Söndag. Sover lite extra för den där sömnbristen kommer ju ikapp hela jävla tiden. Suttit instängd i ett rum i fem timmar och skrivit prov. Efter det åkt ut på landet i en trång bil med så himla fina vänner och gjort julgodis, druckit glögg och legat på golvet och skrattkrampat. Pluggat för lite och gråtit över misslyckade betyg mer än vad man ska gråta över misslyckade betyg. Drömt mig bort och tänkt för mycket. Livet leker.

Onte i halsen. Ont i huvudet. Och kroppen. Lite ont i hjärtat också. Köper aktier och äter baileysglass istället för att plugga. Men äh. Livet löser sig oftast ändå.

Imorgon fyller jag vuxen. Och fastän jag bara fyller en dag äldre än idag är det en tröskel. Länge har den skrämt mig, men nu vet jag att jag aldrig kommer att sluta vara barn. Tid är bara en enhet. Men nu är ändå nu och det kommer aldrig med att bli nu igen. När jag dör vill jag inte tänka till alla de dagar jag existerat, utan alla de dagar jag har levt. Jag vill leva alla stunder någonsin och jag kommer bara få en chans att leva dem. Och även fastän livet är kort är det det längsta jag kommer att ha. Jag vill leva det. Jag vill leva livet så mycket att jag nästan får ont. Och vad jag egentligen ville säga, det har jag glömt.

 

 

Det är nu den där vinterdvalan kommer och lägger sig över mig. Inte alltid på ett dåligt sätt. För det är ändå mysigt att dissa gymmet på grund av förkylningen och sitta och se på serier och äta litervis med glass om vardagskvällarna. Men jag saknar lite motivationen, och drivkraften. För dessa morgonar ligger jag mest kvar i sängen och tänker att jag aldrig någonsin vill gå upp. Bara ligga kvar i dvalan. Men det finns ju ett ljus i slutet av tunneln ändå. Om några månader kommer orken ikapp. Tills dess tänker jag fortsätta ligga i sängen och äta glass ungefär.

Jag får inte händerna runt allra översta delen av låren längre. Inte heller oroliga blickar. När jag reser mig upp blir jag inte svimfärdig och vid slutet av en dag har jag ingen jävla aning om hur mycket kalorier jag har fått i mig. Jag ligger inte och gråter om kvällarna. Jag ligger inte och skriker av ångest när det blir fel. Det är inte min trygghet längre. Jag kan leva nu. Jag vill leva nu. Jag ska leva nu. Jag lever nu. Hej livet. 

Fan vad det gör ont att behöva såra. Som ett slag i magen. Men jag får inte vara det finaste du vet. Jag får inte vara den du tänker på lite för ofta. Inte jag. Någon annan, någon bättre. Någon som förtjänar dig. 

Först äter vi fiskbullar, sen drar vi ut i natten i sjuka utklädnader och dansar dansar dansar, dricker lite (för mycket) C₂H₆O, röker cancerpinnar och hånglar. Hela natten. Lever i utopi och skiter i resten i världen för man är väl fri förfan? Jävligt fri.

Jag har sömnbrist för att jag ligger och tänker för mycket om nätterna och sover för lite. Tonårstankar och vuxentankar och existentiella tankar och abstrakta tankar och alla andra sorters tankar. Går omkring och har akuta röksug men tänker att det är bäst att jag låter bli att ta äckliga (men så himla goda och lugnande... ) lungcancerbloss. Är lite frustrerad över min alldagliga lycka nuförtiden för att det faktiskt är lite tråkigt att vara jämt glad och tryggt och sådär att vara ledsen och svår. Ännu mer frustrerad över att lyckan frustrerar mig. Ändå ganska så glad över den där lyckan som får allting att kännas sådär fjäderlätt och rosamolnaktigt och glittrigt. Älskar att jag skriver fyra på varandra följande meningar som börjar på bokstaven "Ä". Äsch, det blir ju bara fler desto mer man tänker på det. Äh.

Novemberkväll. Rummet är kallt för att jag vägrar slå på elementet och öppnar balkongdörren lite för mycket. Får ont i halsen och är kall om händerna men jag får ju skylla mig själv liksom. Tänkte egentligen träna men nu vet jag inte för nu har jag ju ont i halsen så jag äter glass istället och tänker att jag kan träna imorgon istället. För man ska ju göra lite som man känner. Och så är det val också, i amerika,  och jag hoppas hoppas hoppas att det blir bra. Ja, egentligen hade jag ju inte så mycket att säga. Ville mest känna efter hur det var att skriva och sådär.