om att vara fiende med sig själv
ibland undrar jag såklart var när hur allting blev så fel. hur det kunde bli så fel. så destruktivt. men ju mer jag tänkt på det, desto klarare blir det. att det alltid varit så, att jag alltid varit mer eller mindre destruktiv. på något vis. jag minns inte alls hur gammal jag var men jag var fortfarande barn när jag stod i köket och plötsligt ryckte åt mig en kökskniv och sa "mamma, nu tar jag livet av mig". och jag blev så chockad efteråt, undrade vad som hade hänt och blev lite rädd för mig själv.
när jag var elva år var jag så olycklig att jag brukade fundera på kvällarna hur jag skulle formulera mitt avskedsbrev, och hur jag kunde ta livet av mig. vem som skulle ärva vad efter min död.
jag var tolv är jag hotade att hoppa ut genom fönstret i skolan, på andra våningen (för om jag inte skulle dö skulle det i alla fall göra väldigt ont). och alla blev så rädda för mig att jag sa att jag bara gjort det på skoj, för att få uppmärksamhet. fastän jag på riktigt var desperat, hade panik, ville känna något, ville bort. och jag när läraren frågade mig om jag var okej så sa jag såklart ja och så var det inget mer med det.
jag var tretton år när jag insåg att jag var tjock. på fyra månader hade jag gått ner sex kilo. till hösten gick jag upp i vikt igen
och när jag fyllt fjorton år hade jag också börjat skära mig i smyg. jag höll händerna under skållhett vatten, skrev så många A4-sidor av självhat att jag tappade räkningen, drack av mammas vin för att jag inte orkade tänka mer.
när jag fyllt femton började jag slå mina armar alldeles gula o blå. jag fick panikångest på klassresan och alla blev så rädda för mig att jag hade inga vänner kvar när vi slutade nian. alls. så jag svälte mig själv en hel sommar, gick på timlånga promenader och var alldeles tom på känslor. när jag började gymnasiet var det ingenting kvar av mig och all ork hade såklart också runnit ur mig. kämpade med skolan och började äta mer för att orka få MVG i allting men stannade ändå hemma vissa dagar när jag inte orkade gå upp ur sängen.
jag fyllde sexton och började ta antidepressiva. och så följde en vår av panikångestattacker. mamma och pappa höll fast mig när jag slog mig själv på benen i ren panik, jag skrek och grät så många kvällar den våren. låste in mig själv på toaletten och gjorde illa mig själv, åt random tabletter som jag hoppades skulle få mig att sluta känna hur ont det gjorde att leva - och hur rädd jag var för att dö.
när jag var sjutton år började det bli bättre. jag hittade på så mycket kul och hade en massa första-gången-upplevelser. och jag hade en fantastisk sommar!
hösten jag fyllde arton blev jag utskriven från bup och friskförklarad från både ät- och ångeststörningar. jag grät av lycka. och jag var så himla megapepp på livet. och så dippade jag väl lite i våras pga vanliga problem, olycklig kärlek, skolstress, framtidsförväntningar och framtidspress... liksom.
jag har inte skrurit eller gjort illa mig själv på fyra månader nu. och jag är så tacksam, för allting. för att jag får lov att må bra. och visst är det ironiskt att jag samtidigt är världens gladaste människa. under alla dessa år är det jag allra oftast fått höra av andra som beskrivning av mig att jag alltid är glad.
jag vet faktiskt inte vad denna textens syfte är. om det är för att förklara att man inte behöver må bra för att man skrattar. eller om det är för att få er som läser detta och kämpar med ångest, depression eller ätstörningar att förstå att det på riktigt går att bli bra, må bra. eller om det är för att reda ut för mig själv, för vissa delar av denna historia har jag så länge förträngt, och aldrig förut vågat sätta ord på. och att få göra det är att släppa det lite, kunna gå vidare lite till, lämna det som gjort ont bakom mig. kram.
Kommentarer
Postat av: Alba
I ove you <3 du är bäst
Postat av: Linnea
tack, fina människa för att du skrev detta inlägg. Så starkt, och det gav i alla fall mig lite hopp. Kram.
Trackback
