Om vinterdrömmar
tänker att jag måste njuta av kylan nu, i arton dagar till. För sedan kommer jag att svettas i 20-30 grader i sex månader cirka. Och när jag kommer hem kommer det ju vara sommar i europa. Vill hinna hångla i snökaos, dricka te på caféer och kika ut i mörkret och på stadens julbelysning klockan fyra på eftermiddagen.Och jag vill ju hinna baka julgodis och krypa upp under tre täcken på mitt rum pga kyla och att jag såklart vägrar sätta på elementet fastän mamma tjatar att mitt rummer kommer att börja mögla ungefär. Jag vill ju hinna ha vinterröd näsa och öron för att jag varit ute och gjort snöänglar lite för länge och allt det där.
vad jag gjort i november och så
onsdagsfestat och onsdagsdansat och onsdagsgråtit i natten mitt bästa festsällskap
fikat om måndagskvällarna med världens härligaste gäng
varit på söndagsbiodejt och delat en megastor popcorn med tjejen jag är kär i
pärlat "fuck cancer"-armband till ung cancer
rökt pratat och sett på stjärnfall en annan söndag med fint sällskap
firat min nittonårsdag och så många fina vänner kunde komma och jag fick mjukisenhörningar och muminkoppar och nannajohanssonböcker och inramade fina foton och vin och säkert tusen kramar
(fast vad förväntar en sig av svart-vita bokstäver?)
tankarna blir alltid
så tunga i text
fastän jag inte är ledsen
gråter orden
vill ju få det att låta lika viktigt som det känns
jag vill sätta ord
på känslorna som känns så himla mycket
och jag vill skriva viktiga meningar
om att andas in rök från dina lungor i nästan minusgrader
eller om svindlande yrsel av möllan-öl
om att jag knappt orkar dansa om nätterna längre
och om livet som är här och nu och bara en gång
men det blir ju inte bra
det blir ju inte djupt och det blir inte viktigt
(och det är mer än någon sorglig kliché)
löven brann upp och sedan blev det november
november som i:
novemberregn
novemberkyla
novembermörker
novembervilsenhet
ja
jag tror jag förlorar mig själv i ett novemberkaos
novemberkaos som i:
brunt novemberhår som ständigt trasslar ihop sig i för svåra tovor
och svåra, alldeles för vilsna novembertankar som trasslar, tovar, blir tunga knutar
novemberångesttårar som letar sig ner för kinderna, ramlar ner
och jag ramlar
(jag var full och jag var dum och jag ramla på allt)
jag har ramlat där förut)
och löven som brunnit upp
har blivit till aska som fallit i blöta novemberpölar
så oändligt sorgset
ändå
om sommarregn en alldeles för olycklig sommar
Det började regna nu på kvällen. Solen hade nästan gått ner när det kom en skur. Ni vet sådana halvgalna, hemlighetsfulla tjejer i filmer. Sådana lyckliga impulsiva tjejer? Så kände jag mig när jag sprang ut barfota i min sommarklänning. Jag sprang längs grusvägen utanför huset tills jag kom till en lite avlägsen gräsmatta. Regnet skurade ner och jag sprang ut på gräsmattan och hjulade. Om och om igen hjulade jag. Ända tills klänningen hade åkt upp till hakan på mig. Sedan såg jjag någon komma i slutet av grusvägen. Och så slutade det regna. Så jag gick hem igen. Tvättade av mina fötter från grusvägsgrus och snigelslem och grässtrån och så gick jag upp på mitt rum igen. Inget mer med den saken. Impuls helt enkelt.
(13 juli 2010)
och fastän det nog aldrig kommer att gå över kan jag lära mig att leva med det
mina hjärnspöken har börjat skrika så himla mycket på mig igen. jag ligger om kvällarna och vill helst slå min kropp alldeles blå, få skära i mig och låta allting färgas djuprött. och på morgonen är jag hungrig men vill ändå inte äta. men jag håller ut. så gott jag kan. och det är en ny upplevelse, att höra allt det destruktiva skrika högt men ändå inte lyssna. fastän det gör ont låter jag inte smärtan bli fysisk. och fastän jag får ångest äter jag ändå. för det måste väl gå över. det gör det väl alltid. snälla säg att det blir lättare snart.
everything that kills me makes me feel alive
fina saker som hänt på sistone
- när jag får ett meddelande av en fin vän på min telefonsvarare och det är lars winnerbäck som sjunger söndermarken, vår låt, live. kan vara något av det finaste någon gjort för mig. att hon tänkte på mig, där, då, liksom.
- att komma hem till världens höstmysigaste kompis och äta ostmackor och dricka smoothie och kaffe till brunch för att sedan prata om kärleken och sådant som är viktigt.
- alla stunder med världens bästa järngänget.
- att jag är kär i henne och hon är kär i mig.
- kvällsstunden med en vän som jag delar så mycket med men ändå sällan träffar. popcorn te och cigaretter på bänken under taket vid dagiset där vi alltid sitter medan regnet öser ner.
- sushimiddag med fikagänget och att bli väckt innan åtta av att "sconsen är klara om tio minuter".
det snurrar i min skalle
Jag funderar på att resa iväg några dagar nästa vecka. Bara någonstans som inte är här. Iväg. Jag måste få känna frihet, annars går jag sönder.
