Finasaker

egentigen den så absurd

lika skrattretande patetisk som en dålig parodi

verkligheten

vi skickar rymdfarkoster till andra planeter

fastän vi inte ens kan ta hand om planeten vi bor på

vi försöker att ta hand om jorden

fastän vi inte ens kan ta hand om varandra

och hur jävla svårt kan det vara egentligen

tänker jag

att ta hand om varandra

eller åtminstone 

stuta förstöra för varandra

ta sönder varandra

döda varandra

och hur kan det ens vara såpass absurt

att feminism ses som ett större hot

än rasism

och sen sitter jag bara här

och är så jävla bitter mest

knaprar på min mörka choklad

dricker mitt svarta kaffe

svart och svårt

och tänker att mer än sitta och skriva denna agra lilla text

gör jag ju inte heller

sitter här och säger att vi måste ta hand om varandra

fastän jag inte ens kan trösta

eller ta hand om mig själv 

för den delen

 

 

 

och sen är det ju malmöfestivalen, Lunds humorfestival, CPH-pride, och en höst full av flickvänsgos och utmaningar. Känner mig eventuellt en gnutta stressad men mest förväntansfull och glädjepirrig. Puss!

Fyrtiominutersbussresor i apati. Det är natt utanför fastän klockan är fem. Femton grader celsius och jag fryser om benen i shorts. Allting gör så jävla ont just nu. Lyfter vikter tills jag blir yr och nästan spyr. Vet inte ens varför. På insidan skriker det och på utsidan blöder det och det hjälper bara lite att somna hungrig. Åttagradersnätter och iskalla fingrar runt rykande tekoppar på morgonen. Om en månad åker jag hem och innan det ska jag hinna resa lite till. Det känns fint. Och jag vet att det finns så mycket här som jag kommer att sakna. Tur att det finns så mycket fint att längta hem till också. Galna sommarnätter med fina vänner, dans till Veronicas sergels torg och festivalyra, europaresande och midsommarfirande och såklart, det allra bästa; att flytta ihop med min absoluta favoritperson. Det suger förstås att missa lägenhetsvisningar men att veta att jag kommer att få bo där sen får det att kännas ganska okej ändå. Puss.

april tar slut tillsammans med

sena hungriga nätter och tidiga morgnar

sår som blöder och blöder

knän fulla av blåmärken

och en utetemperatur som faller

avtar

förlorad vikt och och självkänsla

långa promenader till trollskogen

ångesttårar och ensamhetstårar

slut med april

slut med ångesttårar

När det är kyligt och jag kan gosa ner mig i stora tjocktröjor

Att kunna dricka svart kaffe i morgonsolen utan att få värmeslag

Att bara måste somna ensam 47 nätter till

Jag är ledig imorgon

Klättringen går framåt när det inte känns som att jag kommer att svimma och trilla ner

Kaffe

Att kolla efter lägenheter seriöst (och inte bara i söndagsbilagan för att det är mysigt)

Små bebisar som somnar på min mage, skrattar när dom ser mig och är så himla gosiga

 

Gråtit mer än jag gjort det senaste halvåret, fördelat på två kvällar

Suttit och druckit svart kaffe och rökt vid kanten av Brisbane river när stadens nattljus lyst upp

Vandrat i tjugofemgradig höstluft

Hittat en alldeles fantastisk tillflyktsort bara en kvart bort (regnskogspark med rådjur och koalor)

Promenerat i kvällssolen och sjungit högt och falskt till Winnerbäcks vinterlåtar

Pratat i många timmar med världens finaste flickvän pga saknad och stödbehov

Drömt konstiga drömmar om BUP-personal, utefrysande och gigantiska måltider (vaknat i gråt och panik)

Känt lyckorus igen

egentligen borde jag väl hålla käften 

när inget jag skriver är positivt eller bra

så

jag slutar här

lika bra

Vi dricker massa billigt vin

Snubblar omkring pratar med någon jag inte känner om känslor

Lägger mig tio ändå

Orkar inte längre än så

Är ändå bara svimfärdig

Har ont i huvudet

Och är så jävla hungrig hela tiden

Det hjälper liksom bara lite att simma bland färgglada fiskar

Skitsamma

och det gör inte ens ont

jag bryr mig verkligen inte längre

om jag går sönder nu

när hon plötsligt var där en kväll och jag hade haft en crush i henne sedan första gången vi sågs och var alldeles pirrig när jag satt där brevid henne och rökte och pratade om något jag inte minns eftersom allt jag kunde tänka på var att hon var världens finaste och att jag ville kyssa henne, och hon tog min hand och höll den hårt.

 

när vi stod och kysstes vid tågstationen och jag skulle ta tåget hem och hon viskade "gå inte".

 

när jag fick ett sms av henne där det stod "Hej jag är så himla himla kär i dig. Ville bara att du skulle veta det igen♥" och jag hade så mycket fjärilar i min mage att jag aldrig ifrågasatt det uttrycket igen.
 

när hon höll mitt ansikte varsamt mellan sina händer, såg mig allvarligt i ögonen och viskade "du är så himla himla himla fin. " fastän jag vart så full att jag spytt kvällen innan och hon hade fått hålla mitt hår och torka av min jacka och mina skor. fastän hon hade köpt pommes jag inte åt och vatten till mig och jag inte ens mindes det. trots det kom hon hit nästa dag med riskakor och cola zero (för att hon tänkte att det nog var det jag ville ha, och det fanns inte pepsi max) till mig och kramade mig och sa till mig att jag var fin. och jag tänkte att hon var finare än någon, någonsin. 

 

och när vi låg alldeles tysta i min säng och hon bröt tystnaden och viskade "jag älskar dig" och det var första gången hon sa det till mig och det blåste en sådan enorm känslostorm inuti mig att jag tappade både andan och mig själv för en stund och var tvungen att samla mig ganska länge innan jag kunde svara "jag älskar dig, så mycket" och somnade som världens lyckligaste i hennes armar.

 

när hon läser och sjunger för mig tills jag somnat när jag har ångest och hon på något vis känns så nära fastän hon är på andra sidan jorden.

 

när jag får alla hjärtans dag brev och hon har skrivit "jag älskar dig" så många gånger som får plats på kortet och jag tänker att jag älskar henne ända upp till månen och hela vägen tillbaka igen.

 

att bli kär i henne på nytt varje dag väger liksom upp för alla jäkla heteronormativa frågor(&uttryck) jag blivit konfronterad med på sistone (har du pojkvän?/när visste du?/jag är helt ok med din läggning/men hur reagerade folk?/hur kom du ut?/är det vanligare i Sverige?). ja.

kan fortfarande inte sluta romantisera själskadebetende, cigaretter, svält, fylla och sånt som gör ont och skadar. men tänker att: kroppen läker. så psyket kommer väl att läka också, någon-jävla-gång. det får ta sin tid. och om inte så får det vara såhär. så jävla passiv tanke, men ändå. och så tänker jag att: jag bryr mig om djur och miljö, alla människors lika värde och mänskliga rättigheter av alla former och jag vill verkligen känna att jag kan göra mer i framtiden än att skänka de där 125 kronorna i månaden till greenpeace och röda korset. och jag tänker att: att känna att jag kan hjälpa andra någongång och göra världen till en lite, lite bättre plats att leva på, kanske kan hjälpa till att läka det som jag tar sönder hos mig själv. eller något.