Finasaker

Eh. Vet inte om det e för att jag bor ensam eller för att jag har för lite att göra (samtidigt som det känns för mycket), men mitt liv har vart så himla adhd dom senaste dagarna. Tankarna bara far. Alla sinnesintryck åker rakt in och gör kaos. Och från en tanke till en annan är jag mitt uppe i något random grubblande utan att veta hur jag kom dit. Det är så extremt frustrerande att ständigt tappa fokus på tankar och det jag gör. Håller på med en sak och blir totaldistraherad av något annat utan att ens märka det själv. Och sedan har jag glömt vad jag egentligen höll på med från början. Här hemma ligger det listor överallt och panten svämmar över. Har haft dom dagens mål i flera dagarna nu att panta men klarar inte av det. Liksom eh, det är 3 minuter till affären. Dagar när jag inte har aptit eller hunger glömmer jag spontant av att äta, eller om jag ätit. Alltså jag orkar inte. Får ingen ro. Det har verkligen varit en utmaning att flytta hit, bo själv och påbörja studier där man måste ta ALLT ansvar själv. Och det är bra, och jag har ju klarat det hittills, vilket är så himla bra för självförtroendet. Men nu börjar fan energin ta slut. Så känns det i alla fall just idag. Och trots att jag träffat folk nästan dagligen känns det som min social-dos inte riktigt tillfredsställts. Ikväll ska jag spela pingis och dricka öl med mina nyfunna schweitzare. Det känns bra. Tror jag måste börja strukturera upp mitt liv nästa vecka. Skriva ett schema eller något och lägga in mat-tider. Det är asnajs att ha gått ner i vikt när jag kommer ihåg att äta och klämmer i mig massa mat o bara tänker att det är bra för mig. Mindre najs är det när jag glömmer att äta, för jag vill ju inte gå ner mer i vikt. Blö blö blö kaooz.

jag har landat i Berlin och herregud det är fan en enda stor klyscha. Bor i en minimalistisk etta med kokvrå på femte våningen. Äter mest slaffisiga halvfabrikat å öl. Man skulle kunna sitta på balkongen dagarna i ända och lösa korsord till det avlägsna storstadsbruset, men hinner mest kedjeröka och dricka rödvin i ljummen kvällsluft. Knaprar mina jäkla piller, spinkiga ben i trasiga tights och känner mig så överdrivet ball, svart och svår (fastän jag egentligen är en liten tönt). Känns så jävla rätt att jag är här just precis nu och att detta charmiga snusklivet kommer att vara mitt i några månader. Alla jag hittills träffat har varit fina och emily kommer och hälsar på snart igen. hoppas på ölmage och några fina minnen från berlinnätter (och godkänt, ehhh förtränger lite att jag måste plugga) under denna tiden, så e jag nöjd. puss på livet. är ba 21 vafan måste hinna va lite snuskig och äkta studentig o ba leva berlin. WOHO. Nu kör viii.

Har fått ADHD-medicin tack vare förstående läkare. Har fått massa energi och idag har jag städat hela lägenheten, vikt tvätt och nu finns det inget kvar att städa. Vet inte om jag är speedad så ska försöka slappna av lite sen. Äter bättre igen me den nya medicinen har viktnedgång som vanlig biverkning och jag försöker att verkligen komma ihåg att äta. Fattar ju att jag måste sluta gå ner i vikt när alla kommenterar viktnedgången och blabla. Men jag är inte alls lika deprimerad som förut. Har skaffat en dosett s jag kommer ihåg att ta mina mediciner. Ibland glömmer jag liksom om jag tagit som eller inte och tar dom igen o så. Hah min läkare älskar verkligen mediciner. Jag tar 4 st nu ochh vet liksom inte vilken som gör vad eller så och det snackas inte heller om att trappa ner på något... Nåväääl. Ikväll är jag ensam så har gosig kompis som kommer. Berlin-grejerna börjar ordna sig och nästan allt har fallit på plats. Har fått en asbra lägenhet i precis rätt läge för sommaren där jag,  e och kattska bo. 

Äter fortfarande dåligt. Har klarat alla kurser denna termin trots minimalt pluggande och känner mig invincible typ. Annars känns allt relativt meningslöst som vanligt. Har bytt mediciner och doser x-antal gånger de senaste månaderna och det verkar som att min läkare har precis lika lite aning som jag hur vi ska göra. Lol. Ska utredas för ADHD i januari och det känns ändå ballt. Om några dagar åker jag och E till Fuerteventura och det är ju en tusen gånger bättre start på året än förra årets. Ambulans på natten och psykakuten nästa morgon. Kan ju bara bli bättre och sedan får vi väl hoppas att 2016 leverar efter det också. Blir ju Berlin till våren och så. Puss.

Idag är jag en äkta melankoliker. Lever på svart kaffe, cigg och två timmars sömn.

Har tränat denna veckan (t.o.m. !!!kondition!!!, okej.. jag gick på ett halvt gympapass), gått upp i tid, ätit mer (fast mest skräpmat så vet ej om jag ska va stolt över det) och pluggat för första gången på länge (i alla fall skummat ett kapitel i kurslitteraturen). Asså det låter verkligen som LOL - hur invalid är du egentligen?! men ah. mindre invalid än innan i alla fall. *high five livet*. 

Har plötsligt blivit antagen till utbytestermin i Berlin

Har ingen aptit och äter mest satsumas

Ser på paradise hotell varje måndag tisdag och onsdag, svenska hollywoodfruar varje tisdag och solsidan och bron varje söndag och tränar inte alls

Har en kattbebis och ett kattbarn hemma och dom är världens gosigaste

Pluggar inte alls men har tenta i övermorgon

och skriver världens mest osammanhängande listor

nu ska jag dränka mina sorger i ett glas rödvin

skål!

 

 

 

"överdos lergrigan"

"överdos fluoxetin"

"överdos lamotrigin"

"överdos venlafaxin"

"överdos quetiapin"

 

Det är märkligt, nästan fascinerande - hur det psykiska mörkret kan vara så överväldigande att tillvaron vid bländande sol och blå himmel täcks av en faktisk, slående verklig, svart dimma.

Vill så gärna förtränga dom tydliga depressionstecknen. Sover för mycket, ständigt trött, orkar ingenting, ingen aptit, ingen koncentratiosförmåga, konstant tänkande på döden, ingenting känns kul... Vill så himla gärna tro att det bara är en liten nedåtdipp. Åh. Orkar verkligen inte. Samtidigt blir jag rädd av att självmordstankarna är så påtagliga. Jävla skit.

I vintras när jag stod vid kanten av bron över den stora vägen med massa bilar

vinglade

böjde mig över kanten

drömde

längtade

fantiserade

om döden

så var det faktiskt två personer på mindre än en halvtimme som stannade

pratade med mig

frågade vad jag gjorde

om jag var okej

om jag hade druckit alkohol

om jag tänkte hoppa

"nejdå, jag räknar bara bilar"

svarade jag såklart

"är du säker"

"haha jaja, det är lugnt"

 

så himla fint, att de räddade mig den där kvällen och gav mig lite hopp. visade sig att mitt liv inte bara ska slösas bort sådär. Och det var en så fin påminnelse om att aldrig bara gå förbi, se på. Det kan rädda så många.

Det är dåligt igen. Eller, egentligen var det väl aldrig "bra". Ångestklumpen i magen bara växer och tröttheten överväldigande. Jag har kommit till den punkt där jag inte vet hur länge till jag orkar. Den punkt där självskada och självmord är triggande och jag måste bita mig i tungan för att inte göra ett snedsteg. Och det skämmer mig, för jag vet inte hur bra jag kan kontrollera mina impulser.

jag vet inte om jag egentligen ville dö

eller om jag ville sluta leva

mest det sistnämnda

tanken att få sluta känna

sluta tänka

sluta vara

åtminstone för en stund

kändes så befriande

 

och det var det också

i ett halvt dygn slapp jag

känna

tänka

vara

för mig var det frihet

för alla andra ett helvete

och det är väl det jag måste försöka inse

hur rädda alla andra var

när jag svävade mellan liv och död

och att jag måste stanna här för deras skull

tills jag kan ta hand om mig själv lite bättre

 

orkar inte 

orkar fortfarande inte mer

och nu när jag börjar bli pigg igen

kommer den känslan ikapp igen

jävla skit