Finasaker

mina hjärnspöken har börjat skrika så himla mycket på mig igen. jag ligger om kvällarna och vill helst slå min kropp alldeles blå, få skära i mig och låta allting färgas djuprött. och på morgonen är jag hungrig men vill ändå inte äta. men jag håller ut. så gott jag kan. och det är en ny upplevelse, att höra allt det destruktiva skrika högt men ändå inte lyssna. fastän det gör ont låter jag inte smärtan bli fysisk. och fastän jag får ångest äter jag ändå. för det måste väl gå över. det gör det väl alltid. snälla säg att det blir lättare snart.